Ett mässande om mat...

Man kan ju alltid titta på mat, även om man inte kan äta eller rättare bestämt ha råd att köpa den. Jag brukar ta mig ner till saluhallen i vår stad, jag går runt bland montrarna och drömmer om stordåd i köket. Där hänger korvar och andra varor med bakgrund inom charkuterinärningen som lustfyllt likt nattfjärilar lockar på mig.

Jag drömmer om framtida grytor, stuvningar och allehanda långkok.

Jag tänker: "De enda fonder som jag kan tänka mig att lägga ner mina begränsade likvida medel på är de fonder som kan kokas till demi-glace" ...

Hmmm?

Köttbitar som man inte riktigt vet var eller vill veta var på djuret befann sig innan djuret, förhoppningsvis, gick en glad och smärtfri död till mötes. Man vill ju inte gärna äta av ett deprimerat djur utan man vill äta av en glad lax eller av ett livat nötkreatur i sin bästa ålder.

Jag lämnar saluhallen hungrigare än någonsin!

Det var en mässa om mat i min stad där jag bor... jag missade den... jag borde ha gått dit för fylla på drömförrådet om framtida maträtter. Det har blivit, eller så har det var så en längre tid, snobbigt att laga mat. Man kan inte steka pannkakor om man inte använder sig av en utstansad bit järn av rätt sort och rätt kvalité samt rätt märke...

Hmmm?

Jag biter mig själv i svansen här!

Jag är också pryltokig: "Jag vill ha....!!!"

Men som barden sa:
"Man spelar inte bättre på en dyrbar luta än på en som kan köpas för en skärv?"

(Vilken bard har sagt detta? Och vad är en bard egentligen? Detta ordstäv hittade du på alldeles själv. Fånigt var det också!!! - Mitt eget samvetes anmärkning. )

Vart hän åt lutar detta åt nu? Skulle jag inte skriva om en matmässa?

Nu är jag på maträtt spår igen!

Jag läser en hel del om mat, jag kan rekommendera Anthony Bordains böcker om mat, passion och rock and roll. Han går alltid på knock...

En annan bok som jag läst med behållning är: "Hett" av Bill Buford... Samma sak där... "Hårda byd i Skillingaryd!"

Jösses! Man blir rädd!!

Jag blir tvärsäker på en sak: Jag skulle ALDRIG vilja jobba som kock eller för den delen klara av att arbeta som en kock i ett restaurangkök. Det verkar vara en hård och ogästvänlig arbetsplats med tyranner i hierarkiska led som ständigt hackar nedåt i livsmedelskedjan.

Jag ser med skräck på de amerikanska samt brittiska TV-programmen med den "Elake kocken"... Man vågar ju inte koka upp en deciliter vatten efter dessa utsändningar av svavelosande köksbesvärjelser.

"Koka det f-king vattnet på rätt spisplatta din f-king idiot från h-e!!", ringer det i mina öron.

(Hmm??? Jag hör röster som svär åt mig på engelska... Bör jag söka hjälp?? Och hur skall jag då bära mig åt för att för få en tid på vårdcentralen med symptomen: "Jag hör en elak engelsk kock som svär åt mig i mitt eget huvud???")

Det måste finnas restaurang kök som är trevliga också... kök där alla kockar är som små änglar och lagar himmelsk mat utan att skälla på varandra en enda gång då ett stycke kött, från ett glatt och harmoniskt slaktat djur som blivit uppfött med kramar och andlig spis, vidbränts i ugnen för den sjuttioelfte gången...

Där skulle man jobba!!

Man kan bara drömma vidare!

Nu skall jag steka mig en Frittata med massor av ruccola, syrliga körsbärstomtar samt ett lager med hyvlad italiensk hårdost av bästa märke!!!

Äntligen är det lunch!!!

Hmmm??

Är det inte våren som tittar in genom rutan!!!