Blodsockerfall eller kalabalik i det Stora Mattemplet

Jag är en man i mina bästa år som gillar att laga, mat, läsa om mat, läsa om matkonsten och dess utövare. Men det har ni två som läser denna blogg redan förstått, vill bara vara extra tydlig.

Jag brukar äta på regelbundna tider annars blir jag sur och purken. Jag visste inte varför jag blev sur och purken när jag inte fick mat på regelbundna tider tills den dag då jag fick reda på orsaken till mitt tidsrelaterade vresiga humör.

Orsaken är: Blodsockerfall...

Googlar man på Blodsockerfall så framkommer följande text...

Försök att hålla Er vakna... gäsp, gäsp...

"Vid intag av snabba kolhydrater skjuter blodsocker-kurvan i höjden. Hormonet insulin frigörs i stor dos för att snabbt sänka blodsockernivån igen och resultatet blir ett blodsockerfall. Man kan då känna sig trött, okoncentrerad, på dåligt humör, irriterad, få huvudvärk, illamående och till och med svimma. När man blir "låg" behöver man åter ett intag för att komma i balans och få energi. Ofta tar man då en bulle, choklad eller liknande och då är jojo-effekten igång. Då mår vi inte bra eftersom det skapar obalans och svängningar i kroppens signalsystem"

Källa: http://www.babyornot.se/menupage.php/uid/130

Obalans eller ej... Jag blir ABSOLUT skitsur om intaget av mat uteblir....

Och hur visar sig detta i Skribentens fall??

Hmmm???

Det var en gång:

Efter en mycket lång och stressig dag lämnade jag det intellektuella förintelselägret, dvs. arbetet, vid sexton och trettiotiden och det bar iväg till det Stora Mattemplet. Det var lönedags och samtliga offentlig och privatanställda var plånbokstinna och sugna på ett väl tilltaget fredagsmys och vägen fram till fredagsmyset går nästan alltid via en låååååång snabbköpskö.

Man kan undra varför det kallas snabbköpskö när köandet tar en så stor sammanlagd del av livstiden.

Det finns visserligen självskanningsmöjligheter i det Stora Mattemplet, men vill man undvika triumfatoriska leende flickor av bästa överlägsna sätt, det vill säga när kassabiträden med hästsvans spänner ögonen i dig då man glömt att "blippa" in en påse färsk potatis för tre kronor och femtio öre och utropar:

"DU GLÖMDE ATT SKANNA IN POTATISEN!!!" ...

Då känner man sig som en förbrytare av värsta sort...

"SKICKA HONOM PÅ FÄSTNING - VATTEN OCH BRÖD - SÅ LÄR HAN SIG!!!!" , kunde hon lika gärna sagt.

Man måste då lägga band på sig, dels för den triumfatoriska överhalningen från det organiserade affärsanställda biträdet samt att den totala kostnaden för matvaruinköpet kom att kosta i runda slängar ettusensjuhundrasjuttiotvå spänn av mitt surt förvärvade överlevnadsbidrag kallat lönen.

"There´s a hole in my plånbok, Oh God, Oh God..." sjunger man efter offrandet i det Stora Mattemplet när man med nedsänkt huvud går ut och letar efter den lilla gråa franska bilen på den vältilltagna parkeringsplatsen.

Det är en tragisk syn, tro mig, tro mig...

Men det var inte affärsbiträden med ett tvivelaktigt politiskt förflutet i det mörka nittonhundratrettiotalets mellaneuropa som jag vill berätta om utan när jag fick en allvarlig attack av BLODSOCKERFALL och dess positiva följder.

(Va???)

Denna fredag som jag skall berätta om, glömde jag "blipp"-appraten vid entrén med anledning av att jag var "i ett så in i Gehenna hungrig-sur-vresig-trött-tillstånd". Jag orkade bara inte att gå tillbaka och hämta ut en "laserpistol" för inskanning... och ibland undrar jag om det var en MENING med detta....

”Hmmm?”

Jakten på föda:

Leta varor, glömma vagnen, ta någon annans vagn för att möta en skitsur rörmokares blick när man lägger ner fettfri yoghurt i hans kundvagn fylld med riktigt mat som falukorv, mellanöl.

Försökte hitta på en nödutgångsreplik för att rädda ansiktet:

"Fan att Krylbo rasar i ettan... Det hade man ju inte väntat sig..."

”Hmmm??” - igen och nu med ett visst eftertryck!!

När man väl samlat ihop tillräckligt med mat till fredagsmys och funnit rätt kundvagn bär det iväg till säljavslutet... "The closure on this deal"... så att säga.. man skall alltså betala sin föda, sitt jaktbyte så att säga, igen.

Mot den oundvikliga SNABBSKÖPSKÖN!!!!!

Snabbköpskön ringlade sig mycket långsamt fram mot kassorna, köande var av det dubbla slaget, det vill säga: jag hade kögrannar både bakom, framför och vid sidan om.

Men framför allt: Det var stopp, ingen utrymningsplan i den högan nord är konstruerad så att man vid ett nödtillstånd inte kan lämna platsen i kön utan man får helt enkelt dö stående på väg till kassorna med de organiserade affärsanställda biträdena.

Dö och dö föresten: Man får helt enkelt vänta med att dö tills dess att man kommit på parkeringen, det vill säga man får dö när man hittat den lilla grå franska bilen och satt sig till rätta i framsätet, lite hyfs på avlidandet får det väl ändå lov att vara...

I det Stora Mattemplet var det varmt, det var högljutt, det var barn som var kritiska till föräldrarnas beteende:

"Nu la vegandjävlen i en knippa morötter i kundvagnen när jag var sugen på chokladöverdragna skumgummibilar" - tänkte barnen och visade sitt missnöje med tår i blick samt med välriktade sparkar på allehanda ting.

Jag pustade, jag stånkade, jag stönade, kort sagt sagt jag lät som ett 071-nummer...

(Tro mig.. Jag har ingen erfarenhet av 071-nummer... tyckte bara att det lät lite kul.. hoppas jag i alla fall.. och nu tillbaka till berättelsen...)

Lägg där till att jag led av ett allvarligt BLODSOCKERFALL av värsta slag...

Jag började att känna en viss irritation mot mina medmänniskor... "Road rage" - hade jag hört talas om men detta var ett mycket allvarligt anfall av "Food rage" och ett utbrottet mycket nära förestående.

Vid denna tidpunkt i mitt liv började att tänka på hur insidan på häktet skulle se ut...

Bäst att ta det lugnt.

Jag höll ett krampaktigt tag i kundvagnen, jag höll mig lugn, jag var samlad...

En högljudd stämma skar genom luften, det var en grälande stämma, en någorlunda ung mans stämma som trätte på någon om något.

Rösten var bakom mig, rösten höjdes ytterligare några decibel, rösten var uppfordrande, rösten närmade sig.

Övriga köande runt om min väl fyllda kundvagn började att skruva på sig, de köande började att stirra med fånleenden mot rösten snett bakom mig. De köande log, de var leenden som tyckte att rösten beteende var riktigt roande: Rösten kränkte och förödmjukade nämligen en annan människa.

Rösten gick förbi mig.

Rösten var en raggig glasögonförsedd man i trettiofemårsåldern.

Mannen var klädd i brun lång ytterrock av något klämtjockt tyg.
Ett tovigt hår spretade ut under den stickade luvan.
Ett veckolångt skägg prydde mannens bleka ansikte.
Mannen stödde sig på landstingets kryckor eftersom foten var väl bandagerad.

Mannen var, som min gamla morfar O skulle ha kallat, en lurv.

Lurven ställde sig alldeles framför mig, lurven började åter gasta otrevligheter till någon bakom mig, lurven befann sig inom skyddsområdet för mitt förestående anfall av "food rage".

Jag vände mig om och där stod en gammal dam i sjuttioårsåldern, en hatt och kappa och handväska dam, en mycket prydlig gammal dam men en gammal dam som var mycket stukad och näst intill tillintetgjord av skam och förnedring.

Lurven fortsatte att gasta order till modern om att avancera i kön:

"Rör på dig för fan!!"
"Måste du alltid söla så in i helvete!!"
"Sno på för satan!!"
"Här finns en ledig plats... Men sno dig på jag vill inte stå här hela djävla dan!!"

Jag nämner det igen:

De övriga köande log, de var leenden som tyckte att lurvens beteende var riktigt roande: Lurven kränkte och förödmjukade nämligen en annan människa offentligt och det tycker många är riktigt roande.

Plötsligt vänder sig lurven om och spänner sina råttögon i mina himmelsbruna jack och säger med hög röst:

"Säg åt henne att komma hit!!"

Vad som hände i denna blodsockerfalls besatta kropp är för mig fortfarande ett mysterium.

Den i det till närmelsevis teatraliska högljudda utskällning som jag åstadkom är jag fortfarande mycket förvånad över.

Orden som rappade lurvens rygg var kemiskt fria från svordomar.
De väl sammansatta ordklasserna var pisksnärts svidande formuleringar som jag i vanligt tal inte kan åstadkomma.
Jag gav mig på lurven med höger-vänster kombinationer av stavelser som slog tungt i in mannens nu allt mer förvånade ansikte.

Det var över...

Lurven försökte att försvinna in bland chipspåsarna och bli ett med dessa.

Lurven krympte, lurven försökte att bli osynlig.

De rådde numera en tystnad i kön... det enda som bröt tystanden var prasslet från påsarna med chips som lurven försökte gömma sig bland.

Jag kände mig ovanligt lugn, tillfreds med livet och fullständigt orädd.

Jag kände efter en stund vänliga upprepande klappar på min axel.

Det var den gamla modern som tackade mig, hon sa ingenting, hon bara log och klappade mig på axeln en gång till.

Mitt blodsockerfall hade dämpats av en hög dos av adrenalin och var som bortblåst.

Och vem vet, den gamla damen kanske fick det fredagsmysigt trots hennes lurviga avkommas sätt att vara på, vem vet....

Men om jag ätit av följande blodsockerfalls motverkande recept hade kanske inte ovanstående händelse i det Stora Mattemplet inträffat, eller som skalden säger:

Blodsockerfall kan vara bra att ha när man skall skipa rättvisa... så dä så!!

Elvismackor:

1 portion

2 skivor vitt formbröd
Rejält med jordnötssmör
1 st mogen banan
Smör
1/2 paket bacon

Så här gör man:

Rosta brödet
Stryk sedan jordnötssmör på brödet
Stryk sedan mosad banan på brödet, ovanpå jordnötssmöret
Stek bacon, lägg baconet på ett hushållspapper för att få bort en del av fettet
Lägg sedan baconbitarna på banansmeten
Tryck ihop brödbitarna
Stek sedan det hoptryckta brödet i smör
Ta upp det stekta brödet och dela det i två trekanter

Skölj ner anrättningen med brunt välkylt amerikanskt sockervatten

Denna maträtt motverkar garanterat blodsockerfall.... men den kanske inte motverkar hjärtinfarkt och blodpropp.... bara så ni vet...

Receptet är hämtat från "Student kokboken" ISBN: 978-91-85449-03-3
Köp den, den innehåller många recept för en tunn plånbok