Till minnet av en abborre – fångad, uppäten och utskiten för länge, länge sedan

Rätt som det var nappade mitt livs första abborre...

Jag blev häpen, jag skakade, jag blev rädd och jag blev väldigt lycklig.

Detta hände sig i det mellersta delen av vårt avlånga land, i den del av Sverige som kallas för Mellansverige och det var i arla sextiotal.

Resan till den fiskrika skogssjön, som var belägen den södra delen av mitt vilda hemlandskap, befolkades av fader R, morfar O, morbror K och den ingifta morbrodern Å samt undertecknad. Det var tidigt på våren och jag var allt en mycket liten dräng, det var bara mitt huvud som stack upp över ekans reling.

En fundering mitt i berättelsen:

Jag måste ha sett ett fotografi någon gång i forntiden, ett foto från den påstådda fiskeresan och jag sittandes ekan, det var förmodligen ingen eka utan det var en kanadensare som min äventyrslystne morbror konstruerat. men jag tycker bättre om ekor som man kan ro med, jag inte gillar att paddla kanot.

Det är därför skriver jag om en eka istället för en kanadensare, fastän det i själva verket ekan var en kanadensare. Och historien i sig, det är säkert en efterkonstruktion i min tröga hjärna, fiskeutflykten, den har kanske inte ens har ägt rum...

Jag ville ju bara skriva om att jag gillar att äta abborre... nyfångad och margarinstekt.

Jag skulle kanske skriva om falukorv istället, men det simmar inte så många falukorvar i mellansvenska skogssjöar...

Jag håller mig till abborrar istället.

Hur kan jag förresten komma ihåg allt som hände för nästan fyrtiofem år sedan?

Det är ju helt omöjligt! ...

Jag kommer ju inte ens ihåg vad jag åt i morse....

Jag blandar med all säkerhet ihop händelser som utspelades i ett spann på cirka femton år.

Hmmm???

Nu har jag funderat färdigt.

Nu fortsätter jag att knacka in mer text, som om jag visste vad jag skrev om... mitt tangentbord löper amok ännu en gång... pekfingrarna blir alldeles vita av ansträngning..

Mer smörja är på gång, hehehehe!... Mer pretentiös och larvig smörja än tidigare...

Jädrar i min lilla låda...

Nu skall jag pladdra vidare...

Och här kommer en ljudillustration i textformat....

Luften var fylld av ljud från flygvapnets övningar.

Jag var rädd för ljuden.
Jag såg aldrig flygplanen, inte då, först några år senare när jag var större och tillbringade sommarloven i ovan nämnd del av mitt vilda hemlandskap.

Masken agnades på kroken och masken var det inte synd om minsann, detta var något som de vuxna påpekade för en liten förstagångsfiskare:
- Det är ju bara en mask!!
- Den känner ingenting!

Det trodde jag inte på, nu lurades de vuxna igen.

Masken har ju ont!!
Slingeront!

Men det tänkte jag bara för mig själv.

Jag ville ju fiska, bli en fiskare då får man inte jämra sig:
- Dö mask! Dö!!

Jag fick hjälp med att kasta i masken som var påträdd på en silverblank krok som i sin tur var knuten på en nolltjugofemmans metrev med ett rödvitt flöte samt ett präktigt bambuspö av bästa asiatiska märke.

Det var cirka två meters mellanrum mellan den ontslingrande masken och färgglada flötet när hela fiskfångararrangemanget plumsade i det grå spegelblanka vattnet.

Jag kände mig allvarlig.
Jag väntade spänt.
Det blåste kallt.
Det var en kulen dag i södra Närke.

Flötet guppade.
Flötet sjönk!
Det ryckte till i mitt metspö.

Hade jag kunnat några svordomar vid denna tidpunkt i mitt liv skulle jag säkert sagt:
- Å va fan ska ja göra nurå??

Men jag kunde inga svordomar vid den tidpunkten i mitt liv förutom svärordet "skrutt", så jag pep bara ynkligt:
- Hjälp!

Min första fångade abborre drogs upp, sprattlade till och slogs ihjäl av någon hjälpsam vuxen.

Jag kände mig mallig.
Jag kände mig stor.

Jag kommer inte ihåg om jag åt av mitt livs första fiskefångst. Det var först senare i livet, när jag var lite större och tillbringade sommarloven i ovan nämnd del av mitt vilda hemlandskap, som jag åt abborre, abborre som min storfiskande morbror Å fångat.

Min morbror Å kunde få fisk i vilka vattendrag som helst, i vilken vattenpöl som helst drog han upp fisk efter fisk av alla de sorter. Det slog aldrig fel, han var bäst på att meta! Bäst!!!

Det vattnas fortfarande i min mun och mina ögon tåras när jag tänker på den första måltiden där abborre stod högst upp på menyn.

Kunglig meny:

Abborre á la Gryts Bruk
- Margarinstekt nyfångad abborre.
- Margarinstekt potatis, med brödsmulor
- Margarinstekta nyplockade kantareller.
- Salt och lite malen vitpeppar.

Dryck:
Ett stort glas kall mjölk.

Det är konstigt att något så enkelt som en abborrmåltid kan sätta spår i en fetknopps matintresse, men detta var en milstolpe...

Mitt matintresse väcktes ur sin evighetssömn och nu är jag allt en liten djävul på att steka falukorv!!

Jajamänsann!!!

Men:
Tiden går ... tick tack
Och minnen består ... ock ock ock!
Bara man kunde komma ihåg dem!

Hmmm?