En gång höll en varmsmörgås på att taga mig av daga

En gång i ungdomen, jag var någorlunda ung i alla fall, befann jag mig i en evig festperiod. Det var full fläkt nästan jämt!! Onsdag, Fredag, Lördag. Lets party!!

Något som möjliggjorde detta festande var ett egenproducerat vin, en damajanne med tjugofem liter kemiskt framtaget vin. Om man nu hade tagit sig tid att läsa det finstilta i bruksanvisningen hade man fått klart för sig att denna vätska var bättre lämpad som ett bekämpningsmedel mot bladlöss och inte som ett bordsvin till pölsa och blodpudding.

Hmmmm???

Men:
Vem fan läser det finstilta i en bruksanvisning?

"Jag vill ha yrsel och det är NU!!!" (Ung och inte så lite dum!!! Jajaja???)

Som sagt:
Ut på disco!!! "Johnny Travålta, Bii Jiis ... Najt fiver, najt fiver...."

Förutom litervis med egenproducerade kemiska substanser inmundigades några halvlitrar starköl vid varje diskonatt, detta vätskeintag medförde att Skribenten fick ett bättre självförtroende samt att Skribenten blev mycket, mycket snyggare...

Inne på disco:
Här skulle dansas, en dans som skulle visa vem som ägde den blankpolerade parketten!!!

Men:
Jag undrar nu stillsamt om jag dansade med någon över huvudtaget. Det var nog mest en stilla sittande solodans som vaggandes av och ann i något hörn, det var en inre dans som utfördes. Det snurrade i alla fall betänkligt i huvudet: Läätts dääns!.

Vid stängningsdags gick jag hem. Gick och gick det är väl en definitionsfråga. "Vet i fan hur jag kom hem" är kanske mera lämplig beskrivning om hur jag tog mig hem denna svinkalla natt en gång min vilda (druckna) ungdom.

I snö, kyla och motvind, och motvind det var jag ju van vid och det jag är fortfarande, tog jag mig hem... Denna köldslagna promenad resulterade i att delar av mina väl tilltagna öron lossnade, det vill säga: Frystorkade bitar av mina öron fanns i små smulor på huvudkudden några veckor efter frostangreppet.

Jag ramlade in genom ytterdörren vid halv fyra på morgonen, vid denna tidpunkt i livet bodde helt allena av helt logiska och förklarliga skäl. Jag menar: "Vem vill dela frukost med någon som inte kan säga sitt namn utan att försöka komma ihåg vilket det var."

Man måste väl ändå tillstå att jag var fullständigt rappad vid detta tillfälle.... förutom den kemiska förgiftningen var jag också mycket, mycket hungrig: "Absolut Hungry"

(Absolut Hungry: Ny vodka på Systemet??)

Jag tog fram rostbröd ur frysen samt smör, hushållsost, tomat, rökt skinka ur kylen.

Laga mat kan jag göra i vilket tillstånd som helst och mackorna sa: Gratinera oss!!!

(Jag är nog den ende här i världen som hör mat prata... eller?)

Efter många om och men satte jag in mackorna i den uppvärmda ugnen, 225 grader.

"Det tar ju en stund detta"
”Jag vilar mig en stund”
Jag lade mig ovanpå sängen, fullt påklädd.

Vid denna tidpunkt i tiden hade David Gilmours första soloskiva släppts och någon bekant lånade ut LP:n och jag hade spelat in den på kassett, det vill säga en förhistorisk form av nedladdning så att säga. Pink Floyds eminente gitarrist spelade så att Skribenten blev lugn, lugnare än en filbunke,

(Om du inte vet vad en filbunke är så får du allt googla fram det själv... allt kan man inte servera så där rätt uppåner... Sök så finner du sanningen... Va??? Och nu åter till "ce putain de merde")

Jag mumlade: ”David Gilmour du ä allt en liten djävel på gitarr!!”….

Snark!!


Jag vaknade av att det var ljust, dagen har randats för länge sedan.

Jag märkte också att små svarta sotflagor singlade runt i mitt hem.

Jag försökte samla tankarna: "Warum all le sotflagor ins ze building???"

Hmmmm???

"Här ligger jag och är fullt påklädd och det är en plåtslagare som bankar inne i mitt huvud”

”Men?”

"Warum all le sotflagor ins ze building???"

”Jämra härpil!”

(Svordom i Svenska MAD någon gång å sextiotalet. Jädrar vad mycket onyttig kunskap man går och bär på.... Måste: Ge mig!!! )

Sätter mig käpprätt upp i den bäddade sängen:

”Krock Missjö ä kvar i ugnen!!!!”

Mackorna glödde trivsamt i ugnen och ett gulrött sken spred sig från mina minst sagt varma smörgåsar.

Ett lätt svart sotregn virvlade runt i mitt kök.

Jag blev rejält hispig och tog ut mackorna för hand, brände mig, skrek och kallade på mörkrets furste med anhang.

Med en lätt vrickning kastade jag de glödande kolbitarna i slasken och spolade kallt vatten över hand och macka.

Jag uppskattade förödelsen: "Sottvättbortstagningsmedel finns det??" ...

Efter att ha tvättat min lilla lägenhet, dammsugit och knäskurat taket (Ä man vig så ä man!!!) satte jag mig vid köksbordet. Jag lugnade jag ner mig, pustade ut och tänkte efter en smula:

"Varma mackor det är allt en dödligt god maträtt!!!"